Ibland misstänker jag att det har blivit för lätt att skriva. Missförstå mig rätt: Det kräver sin upphovsperson att få ihop en hållbar text, men här handlar det om det rent manuella arbetet med att få ut sina tankar på papper eller i cyberrymden.
När jag började journalistutbildningen det magiska året 1968 var det skrivmaskiner som gällde. Att få lära sig regelrätt maskinskrivning med korrekt fingersättning var inte att tänka på för den som gick g-linjen i grundskolan. På egen hand utvecklade jag därför en mycket oortodox tangentbordsteknik som bara sätter några utvalda fingrar i arbete - och som jag ännu använder.
Under mina första 15 år i journalistiken skrev jag allt på maskin, både en och två gånger. Min handstil kunde nästan bara jag själv läsa. Redaktionslivet fylldes av tippex, överstrykningar, handpräntade tillägg och hoptejpade matsedlar (manusblad).
Ordbehandlingstekniken kom som en befrielse. Det är inte tal om annat, och den var som allra bäst precis när den började dyka upp på skrivborden mot slutet av 1980-talet. Det var en revolution att kunna satta ihop texterna på sin gröna eller gulbruna bildskärm innan de gick till utskrift. Nålskrivaren lät visserligen som en trasig vedkap, men lämnade till slut ifrån sig en förhållandevis felfri version av mina tankar. Där och då låg den verkliga förändringen. Allt som kommit senare med Windows, myriader teckensnitt, bilder och formgivningslekar är bara dekorationer och olika sätt att få datorerna att arbeta långsammare. Jag kommer aldrig mera att få lika snabb ordbehandling som gamla Cicero ordnade med programskivan i den övre diskettstationen och dataskivan i den nedre.
Persondatorerna var inte framme när jag och Benny Karlsson växelskrev manuset till TV-kalendern Julstrul, sänd 1984. För min del knackade jag ner allt på en gammal stadig Halda, utförsåld efter ett teknikbyte på den stora lokaltidningen. På den tiden var kalenderavsnitten en full halvtimme långa, Lucia och julafton en timme. Med tumregeln en sida per minut TV blev det alltså i runda tal 24 x 30 = 720 sidor plus alla omskrivningar som Staffan Ling beordrade, med andra ord minst 400 sidor per skalle. I det läget skulle det ha varit värt mycket att kunna ordbehandla, om man nu bara hade anat att det skulle komma.
Med detta sagt vill jag påstå att tekniksprånget hade sina nackdelar: Det började hända saker med mina och andras texter. Bland annat började det dyka upp konstiga satsbyggnadsfel som ingen människa skulle kunna göra på skrivmaskin. Spridda och kvarglömda rester av klipp- och klistraoperationer dröjde sig kvar i texterna. Stavningskontrollen - särskilt de tidiga varianterna - kunde dessutom ställa till med de mest befängda ordval.
Den viktigaste förändringen var emellertid att texterna blev otroligt lååååååånga just för att det blivit så enkelt och bekvämt att knacka ut sig sida på sida. Då kom också eftertanken på efterkälken. Det kändes inte lika viktigt att väga sina ord innan man skrev ner dem eftersom det hade blivit så enkelt att rätta och stuva om texten i efterhand. Men det hann vi aldrig med.
Ungefär där står vi nog alla idag. Tekniken har skapat eller åtminstone underlättat en rasande tidskonkurrens där journalisterna - i den mån de är kvar - känner sig tvingade att skriva och publicera långt innan de själva har förstått nyheten.
Så var lade jag pennan nu igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar