Traditionellt studerar släktforskaren bara de mer eller mindre rakt nedstigande leden mellan sina anor, blodsbanden. Ibland finns det emellertid skäl att leta sig utanför det invanda mamma-pappa-barnperspektivet och titta närmare på den sociala släktskapen. Trots allt är en människa bra mycket mera än sina gener.
Den växande trenden att släktforska med DNA-prover är ett exempel på betoningen av biologiskt släktskap. Det går ut på att topsa sig och via diverse företag få sin genetiska profil jämförd med andra topsare över hela världen. Ur detta kommer "träfflistor" med personer som man mestadels inte har träffat eller hört talas om - men som kan vara släktingar. Förmodligen ligger det lite olika orsaker bakom träffarna: En del på listan är man säkert befryndad med, andra kan vara spår av sidosprång utom äktenskapen eller av emigration, åter andra bara en genetisk slump.
I många fall kan säkert DNA-metoden leda släktforskaren till nya kontakter och insikter, men i grunden bygger den ändå på en ganska stelbent människosyn. Har vi mer gemensamt med de människor som vi av olika skäl delar arvsmassa med än med dem som vi har levt nära i hela våra liv och som har format oss?
För att bli mer konkret: En nära släkting till mig växte upp som fosterbarn. Hennes biologiska mor gick bort när dottern var 11 år gammal och fadern saknade möjligheter att ta hand om de fyra barnen. Därför kom hon och de ännu yngre systrarna att växa upp i och präglas av helt andra familjer än där blodsbanden fanns.
Är det i det läget rimligt att släktforska på fosterföräldrarnas anor? Jag tycker nog det. Så länge man är sedvanligt noggrann med att dokumentera vad som är vad bidrar också fosterföräldrarnas anor till bilden av den miljö som formade min släkting.
Nu är det inte alltid lika lätt att veta vad man ska titta på. De flesta av oss släktforskare får snart nog en "fader okänd"-fråga att brottas med. ("Moder okänd" förekommer också, men är mera sällsynt eftersom mödrarna i allmänhet registrerades på något sätt i samband med födseln.) I dessa lägen kan DNA-prov komma till pass för att styrka eller avfärda olika teorier om barnafadern. Annars krävs ett träget detektivarbete för att med någorlunda säkerhet hitta en släktgren att gå vidare på. En bra instruktion finns på http://www.genealogi.se/fader-okand-vad-gor-jag
Det är faktiskt lättare om det oäkta barnet föddes före 1864. Fram till dess var det olagligt att föda barn utom äktenskapet. Det betyder att domböcker och tingsprotokoll mycket väl kan avslöja en (bötfälld) barnafader. Lagen tillämpades inte alltid med full kraft under 1800-talet, vilket kan försvåra sökandet. Från början av 1900-talet blev kommunerna skyldiga att hjälpa ensamstående mödrar ekonomiskt, vilket betyder att de fick intresse av att hitta barnafäderna för att kräva dem på underhåll. Därför kan uppgifterna finnas i barnavårdsnämndernas arkiv.
Dagens samhälle har helt andra familjestrukturer än dem som var möjliga förr. Sambo- och särbo-förhållanden, enkönade äktenskap och barn som kommit till genom spermadonation är nutida fenomen som kommer att trassla till det för dagens och framtidens släktforskare. Insikten om det här utvecklingen har börjat sprida sig bland upphovsmännen till våra släktforskningsprogram. I mitt eget, Disgen 2016, är det numera möjligt att registrera två föräldrar av samma kön. Och varför skulle man inte kunna det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar