Yrkeslögnarna

Att ljuga trovärdigt, eller åtminstone ha talang för att försköna sanningen, har blivit ett växande kompetenskrav på dagens arbetsmarknad. Professionella ljugare skickas ideligen fram i medierna för att skyla över tabbar och missförhållanden, vanligen med väl inövade fraser om att "se över rutinerna". Ibland väcker det patetiska slingrandet en ömsint förhoppning om att de åtminstone har fått bra betalt för att tvingas till detta.

Bara aningen mer patetiskt är det att genomlida amatörernas prestationer i det offentliga ljugandets konst, med andra ord när chefer och politiker skickas ut i hetluften efter en medieträning som programmerat dem till att ständigt upprepa "vårt budskap" som standardsvar på alla tänkbara frågor. Både yxskaft och papegojor ger ett mer kompetent intryck än sådana talespersoner. En och annan före detta minister eller generaldirektör kan vittna om det.

Medieträning kan vara en god sak genom att lära makthavare hur medierna fungerar, att reportrarna faktiskt företräder väljare eller kunder och att det just därför är viktigt att vara öppen. Men när det övergår till marknadsföring - att sälja in ett budskap oavsett vad som efterfrågas - åker trovärdigheten ut genom dörren och löjet tittar in.
 
Troligen är jag väl bönhörd i min förhoppning om att de här personerna är rundligt ersatta för sin förnedring. Att cheferna har bra betalt är självklart, men också kommunikationsdirektörerna eller vad de nu kallar sig har i allmänhet bra mycket högre lön än de intervjuande reportrarna. Yrkeslögnarna blir också allt fler och journalisterna färre, vilket bland annat beror på att framgångsrika reportrar många gånger hoppar eller tvingas över till den lönsamma sidan.

Nu klirrar det betänkligt i glashuset eftersom jag själv har varit verksam som både journalist och informatör. Ända måste jag konstatera att gammaldags journalistik - i meningen att försöka ta reda på hur saker och ting förhåller sig och att redovisa det hederligt som möjligt - sitter mera trångt än någonsin. Varför betala för sådant när det finns så många intresseväckande pressmeddelanden, färdigskrivna artiklar och goda uppslag att få gratis från PR-avdelningarna?

Nu är det förstås ingen direkt nyhet med avlönade lögnare. Tankarna går både till politiken och delar av juridiken, för att nu inte tala om reklamsektorn vars systematiska osanningar knappast någon längre ids reagera på. Ingen av de sektorerna har emellertid lika hög trovärdighet som seriösa journalister - och det är just trovärdighet som alla goda lögnare ytterst vill ha. Varför skulle man annars försöka klä ut annonser till tidningsartiklar?

Min fromma klockartro är ändå att den växande ljugarbranschen håller på att skjuta sig själv i foten. Verksamheten bygger på en underskattning av människors förmåga att se och känna igen det som inte är sant - och det som är för bra för att vara det.

Men i en tid när en totalt skamlös storljugare kan vara på väg mot Vita huset verkar ju det folkliga omdömet inte vara på topp överallt.