Såhär, strax efter den 6 juni och med fotbolls-EM i full gång, ligger det nära till hands att fundera kring nationer och nationalism. De flaggviftande och krigsmålade patrioter som blommar ut på idrottsläktarna under mästerskap kan man väl ha ett milt överseende med (och till och med smittas lite av, åtminstone så länge det bara är flaggor de viftar med). Men nationalismen är och förblir en livsfarlig politisk kraft. Mängder av krigskyrkogårdar påminner om den saken.
Ska man då inte få hålla på Sverige? (En fråga av samma slag som den klassiska "Får man ha julgran?"). Svaret måste rimligen vara att visst får man det, men det gäller då att vara stolt över vårt land på rimliga grunder.
Det fina med Sverige är inte att svenskarna ser ut och ska se ut på ett visst sätt, att vi talar ett och samma språk utan brytning eller att vi skulle dela samma "rena" härstamning. Inte ens ligger storheten i att det svenska folket på något sätt är överlägset alla andra. Så är det inte och så har det aldrig varit. Det Sverige som vi borde vara stolta över handlar om demokrati och öppenhet, om någorlunda pålitliga myndigheter och om en stabil tradition av att lösa konflikter utan att nödvändigtvis slå ihjäl varandra. Det är stora saker, men saknar förstås det heroiska skimmer som nationalismer byggs av.
Med det sagt kan vi naturligtvis också vara stolta över de svenska stjärnorna nere på planen, oavsett om de heter John, Emil eller Zlatan.
Bara ett minimum av kunskaper i historia borde räcka för att ta kål på den rasistiska uppfattningen att det skulle vara något alldeles särskilt med Sverige och svenskarna. Det landområde som av olika skäl och rätt slumpmässigt kom att bli vårt land har alltid fyllts på med människor utifrån. Det är ett naturligt inslag i nästan alla länders utveckling och "blott Barbariet var en gång fosterländskt" som den citatvänlige Tegnér uttryckte saken. Hans kloka rader kunde emellertid inte hejda det utbrott av dumdryg punschpatriotism som 1800-talet förde med sig, än mindre 1900-talets rasbiologi och försök till renodling av folkstammen.
Det lokalsamhälle som jag växte upp i - Holmsund med sina båda dominerande sågverk - var i allt väsentligt en bruksort. Det innebar bland annat en falsk eller äkta samhörighet parad med stark social kontroll och skyddsmekanismer mot allt främmande. Att få arbete behövde inte kräva mera än att följa sin pappa ner till sågen och hugga i direkt. Invandrare fanns inga andra än en och annan österbottnisk arbetare, som ansågs "bryta på finska" när hon talade sin urgamla svenska dialekt.
Jag kom långt upp i skolåldern innan jag mötte en mörkhyad människa i verkligheten, än äldre hann jag bli innan jag såg ett öppet homosexuellt par. Brukssamhället erbjöd sina invånare en konstgjord trygghet och isolering i efterkrigstidens svenska högkonjunktur, något av en stabil och trygg Facebook-grupp långt före Facebook.
Sverigedemokraternas barnsliga dröm om ett homogent Sverige bottnar nog inte längre bakåt i tiden än i dessa 1950-talets bruksorter. Det är i spillrorna av dem (efter näringslivets globalisering) som partiet har varit starkast, och det är också förklaringen till att de lyckats hitta väljare bland frustrerade män som tidigare stött Socialdemokraterna i sin dröm om att få tillbaka det som en gång har varit.
Men det välmående 1950-talets isolerade samhälle är och förblir borta. Världen har blivit rörligare och kan inte stängas ute. Sverige kommer att få många nya migranter under närmaste åren - och de kommer mer eller mindre snabbt att bli just svenskar, på samma sätt som tyska handelsmän under medeltiden, flamländska valloner på 1600-talet och intellektuella fransmän på 1700-talet.
En och annan av nykomlingarna lär säkert också ge nya svenska framgångar på fotbollsplanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar