Nu har jag bestämt mig för att pensionera min inre språkpolis. Istället börjar arbetet på att öka toleransen för ortografiska oegentligheter, grammatiska grumligheter och verbala variationer. Än så länge går gränsen fortfarande någonstans vid sär skrivning - men den flyttar sig hela tiden.
Medges att jag har haft ganska starka dragningar åt det språkpolisiära hållet. Det finns ändå så mycket att reta sig på i medmänniskornas sätt att uttrycka sig: Sammanblandningen av själv och ensam, oförmågan att skilja mellan var och vart, felbruket av varken och vare sig, onödig och felaktig engelska, slentriansvärande i etermedierna och det senaste stjärnskottet, "ejenkligen" - för att nu bara ta några exempel.
Men med åren har jag börjat inse två saker: Att vara språkpolis är en otacksam tillvaro och dessutom onödig. Språket kommer att fortsätta utvecklas trots oss självutnämnda etikettvetare. Faktum är att alla utryckningar i stora språkpiketen inte betyder just någonting i det långa loppet. Språket formas av sina användare, och finner tillräckligt många att formuleringen "Vart bor du någonstans?" fungerar kommer den också att slå igenom överallt med samma kraft som den har gjort det i lokalradion.
Ett par års umgänge med gamla dokument i min nyväckta släktforskning har faktiskt skänkt ett nytt perspektiv på saker och ting. De enhetliga stavnings- och grammatikregler som är språkpolisens rättesnöre och livsluft är bara en parentes i språkets långa liv. Under en hektisk tid omkring och efter sekelskiftet 1900 normaliserades stavningen så att språkljuden började skrivas som vi fick lära oss i skolan - och det genomfördes naturligtvis uppifrån med ganska lite respekt och förståelse för hur människor faktiskt talade och skrev. Det kanske inte är så särskilt mycket att hålla fast vid?
I kyrkböckerna och andra gamla handpräntade dokument ser jag hur vildvuxet och oreglerat språket faktiskt har varit - trots att präster och andra (ut)bildade personer höll i pennorna. I inte alltför gamla dokument härjar till och med den hemska särskrivningen fritt på sidorna i form av namn som "Eriks dtr", "skol lärare", "socken skomakare" och "Roberts fors".
Ska här erkännas att jag ett tag deltog i den internetbaserade kampen mot de särskrivningar som i sina värsta former totalt förvränger betydelsen på orden: "rök fritt", "herr cykel", "kassa personalen" och "stekt kyckling lever". Men jag lämnade särskrivningskampen när jag såg att den alltmer kom att utvecklas till besserwisseri och renodlad mobbning av mindre vetande språkbrukare. Det är ingen framkomlig väg för att nå någonstans.
Visst bör polisen visa sig på gatorna och visst måste det finnas regler i trafiken. Annars händer det förskräckliga olyckor. Men språkpolisen behövs inte på samma sätt: Det är faktiskt inte lika allvarligt om någon skulle bryta mot de föränderliga reglerna för språket.
Det värsta som kan hända är ett och annat missförstånd. Kanske också ett gott skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar