Tillhör du de flesta?

Vem vill ha opinionsundersökningar? Svaret är enkelt: Den som betalar för resultaten. Vi har fått en marknad på det här området. Intresseorganisationer, politiska partier, företag och många andra lägger stora pengar på att kunna ge intrycket att de flesta håller med. De har hittat ett perfekt samspel med medierna, som bara älskar opinionsmätningar: Gratismaterial som fyller sändningstid och spaltmetrar utan kräva större ansträngning än att kopiera lite siffror och be någon av de vanliga rösterna om en kommentar.

Visst, vi har också de mer eller mindre opartiska mätningarna av partisympatier. De duggar tätare än vårregnen och ger ungefär lika mycket information. "Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?" och sedan är varje tiondels procent hit eller dit under livlig diskussion bland kommenterande journalister (Här kastar jag förstås sten så det krasar i huset, men visst är det en grupp som verkar bra mycket större än de gammaldags murvlar som är ute och letar verkliga nyheter?). Det är bara det att det inte är val idag och innan det blir allvar med det har de tillfrågade säkert hunnit ändra åsikt flera gånger om, ofta utifrån resultaten i nya opinionsmätningar.

För en osäker väljare är det mänskligt att vilja ansluta sig till det vinnande laget. Den här "band wagon-effekten" brukar förstärka de partier som för tillfället går framåt i mätningarna. Många europeiska länder - bland dem Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Portugal, Schweiz, Spanien och Tjeckien - förbjuder rentav publicering av opinionsmätningar på valdagen, ibland också någon eller några veckor före. (Ett annat skäl för ett sådant förbud är att undvika taktikröstning för att hjälpa ett näraliggande parti över småpartispärren, alternativt lägga om sin röst så att den inte blir "bortkastad".) 

När det gäller metod, antal tillfrågade och urval finns mycket att ifrågasätta när nya mätningar kommer. Men det är ju så lockande att kunna sätta procenttal på sin åsikt (Medierna älskar siffror och diagram). Att "jag och många med mig" anser något smäller inte alls lika högt som "63,82 procent av de tillfrågade", även om det nu bara var 289 personer som hade anmält sig frivilligt på webben.

Alldeles oavsett de tekniska bristerna hos alltför många opinionsmätningar kommer de alla med ett grundläggande problem: De styr bort intresset från politikens innehåll och bottnar i den tvivelaktiga grundsynen att de flestas åsikt är den viktigaste och riktigaste.

Historiskt sett har majoriteten - åtminstone bland dem som haft något att säga till om - ansett att jorden är platt och universums centrum, att husbönder har rätt att aga sina barn och sitt tjänstefolk, att kvinnor inte förstår sig på ekonomi och därför bör hållas omyndiga plus en lång rad andra dumheter.  Att många eller ens de flesta hyser en åsikt betyder inte att den är riktig.
Partierna längst ut på högerkanten och deras förvånansvärt väloljade PR-maskineri älskar att försöka tala för en majoritet av svenskarna, åtminstone de "riktiga". Även om det mot all förmodan skulle vara sant - tyvärr tror jag att ganska många uppfattningar som brukar föregås av frasen "jag är inte rasist, men..." skulle kunna nå procentsiffror på SD-nivå i en opinionsmätning - är det faktiskt inget argument.
 
I en demokrati har vi rätt att vänta oss att debatten förs i sakfrågor, om det som händer och ska hända i verkligheten, inte om det politiska spelet. Vi bör diskutera vad som är sant och rimligt, inte hur många procent som sitter fast i vilken villfarelse.