Livet mellan raderna

Släktforskningens vardag är att följa sina anor genom husförhörslängderna. Ofta blir det ett snudd på mekaniskt rutinarbete i de mer eller mindre läsbara tabeller som illustrerar hur god koll överheten hade på sina församlingsbor. Någon gång emellertid glimtar själva livet fram mellan raderna.

Husförhörslängden är i allmänhet ett ganska torrt protokoll från prästens regelbundna rundresa i sin socken för att hålla husförhör i gårdarna och kontrollera församlingsbornas gudfruktighet och kunskaper, framför allt i innan- och utantilläsning av kristendomen som den uttrycktes i den lutherska katekesen. På sida efter sida, ordnade byavis efter prästens reseschema, står familjerna prydligt uppradade med födelsedata, årtal för giftermål, inflyttning, utflyttning och dödsfall. Allt i mer eller mindre lättlästa, handskrivna noteringar.

Uppställningarna som sådana kan mer indirekt berätta en hel del om de kärva livsvillkoren. Många har väl klart för sig att medellivslängden i Sverige under 1700-talet var så låg som 30-40 år (idag ligger den omkring 80 för båda könen). Det här betyder emellertid inte att folk i allmänhet på 1700-talet hade avlidit före 50-årsdagen. Det är inte alls ovanligt att hitta både 80- och 90-åringar bland sina anor från den tiden. Att medellivslängden hos befolkningen låg så mycket lägre förklaras helt och hållet av den skrämmande höga barnadödligheten.

Ett exempel bland många kan vara soldaten och bonden Anders Ersson Skjött (1684-1759) och hans hustru Margareta Persdotter (1682-1730). De levde i Svarttjärn, Lövånger, och fick sammanlagt 12 barn. Av dem dog fem i barnaåren: Magdalena (Malin) föddes och dog 1711; Anders föddes 1717 och dog 1719; Sven föddes och dog 1719; Olof dog 3 månader gammal 1722; och Katarina (Karin) gick bort 1726 vid knappt ett och ett halvt års ålder. En andra Anders födde 1720 och levde till vuxen ålder. Den här familjehistorien är inte alls ovanlig. Ofta ser man båda tre och fyra barn med samma förnamn avlösa varandra i en syskonskara. Våndan och sorgen ligger mellan raderna.

Husförhörslängderna är skrivna med ett uppifrånperspektiv och en hel del distans. Barn som föds utan gifta föräldrar noteras rakt av som "oäkta" och i spalten "Frejd" dyker det ibland upp anteckningar om missbruk, grälsjuka och brottslighet. Bara mer indirekt kommer man människorna lite närmare in på livet och anar lite medkänsla bakom noteringarna.

I en husförhörslängd från Sävar hittar jag en notering om min farfars farmors far, sockenskomakaren Nils Fredrik Fällman (1799-1859). Han kom från Lövånger och hade ett ganska omväxlande liv, bland annat var han under en kort period tjänsteman ("extra tullvaktmästare") i Umeå stad innan han 1838 återvände till sitt hantverk från Lövångertiden och flyttade till Sävar.

Lite senare dyker det upp en kort anteckning som fogats in i husförhörslängden på en inklistrad lapp. Den sitter på tvären, inlagd över familjen, och innehållert den lakoniska, men hjärtskärande texten  "NB. N. F. Fällman halt, ofärdig i ena handen, så att skomakareyrket nu mera, med störste tålamod och tidsutdrägt kan uträttas. Fattig." (Sävar (AC), Husförhörslängder AI:4a, 1845-1854, sid 157.)

Också i de fortsatta längderna omtalas Nils Fredrik som "fattig" innan han avlider 1859, lite drygt 60 år gammal. Det krävs inte mycket fantasi för att ana hur den lytte skomakaren hade det under sina sista år. Vad det var som låg bakom hans ofärdighet - sjukdom eller en olycka? - framgick inte av anteckningen och blir förstås en intressant fråga att försöka besvara så småningom.