Flyga är ett enerverande sätt att färdas. Trångt, stressigt och lite overkligt när man väl har dragits upp en dryg mil ovanför backen och landet börjar se ut som en karta över sig självt. Känslan i planet är inte så mycket att vara en resenär – som på tåget eller till och med i bilen – utan snarare en postförsändelse.
Det finns också mycket att fundera över i sin trånga stol innan man ens har kommit så högt. Till exempel konstatera att den eviga teater- och biosalongsregeln ”De sista skola vara de innersta” också gäller under de hektiska bårdingminuterna (det är inte jag som pratar svengelska utan flygbranschen…). Lika psykologiskt intressant är det att försöka förstå motiven och drivkrafterna i den ständigt pågående tävlingen om att kunna uppvisa mest handbagage. Utöver otroligt stora och många väskor på en hel del händer kan man också få se lite mer oväntade transportobjekt baxas upp i hatthyllan. En väl hopbunden kubikfot vanliga skogspinnar hör till det mest minnesvärda som jag har fått ovanpå jackan.
Behövs alla grejor i handbagaget för en lyckad flygning? Är det platsen i taxikön efter landningen som står på spel? Brukar väskan komma på avvägar när man lämnar in den? Frågorna hopar sig som på en svårstyrd bagagekärra.
Funderandet har emellertid dragit i gång långt innan gäjtpersonalen knappat färdigt på datorerna bakom sin disk och ringt alla samtal som uppenbarligen måste till för att grindarna ska kunna öppnas. Kanske är det så att vi svenskar inte kan motstå en kö, för upp till en halvtimme före utsatt boardingtid står den obligatoriska raden med ivriga resenärer uppställd och väntar. Är det för att inte missa något och i så fall vad? Är det för att komma först in till hatthyllorna och få rum för allt sitt handbagage? Är det oro för att inte hitta sin plats före avgången och tvingas stå hela vägen?
Skådespelare och lärare må klaga bittert, men den mest ouppmärksamma publik man kan tänka sig är flygresenärer under säkerhetsgenomgången före start. För samtliga ter sig allt annat mer intressant än att nå kunskap om hur man låser och öppnar sitt säkerhetsbälte, om att flytvästen ligger under sätet och om att nödutgångarna finns både fram och bak och på vingarna. Undra på att många flygbolag har börjat skona personalens känslor genom att visa genomgången på en animerad film.
Kaptenens eller styrmannens korta berättelse om dagens väder och väntade flygtid brukar sedan kunna väcka en del, kanske också funderingen om varför just sjöfolk ska flyga en? Därom behöver det inte grunnas så mycket eftersom jag för en gångs skull råkar veta: Trafikflyget började komma igång efter första världskriget, som både hade påskyndat flygteknikens utveckling och lämnat efter sig ett antal flygplan som inte längre behövdes militärt. När de sattes in i linjetrafik plankade flygbolagen helt enkelt det bästa och lyxigaste som stod den tidens resande till buds: De stora passagerarfartygen. Därför styrdes nymodigheten redan från början av idel sjöbefäl och på den vägen har det fortsatt.
En rest från sjöfarartiden är förmodligen tanken att mat och dryck ska serveras ombord (sic!) oavsett hur kort resan må vara. Visserligen har lågpriskonkurrensen tvingat de anrika bolagen att glida från bjudmat till caférörelse i högst bokstavlig mening, men grundidén om samtidig frakt och förtäring kvarstår. Kanske är orsaken att det inte finns så mycket annat som går att göra i det trånga utrymmet än att äta (åtminstone så länge personen framför inte får för sig att fälla ner stolsryggen över matbrickan). Den som inte vill eller orkar få i sig någonting kan ägna tiden åt att studera och fundera över förpackningsinnovatörernas lösningar för att få in så pass mycket ätbart på de tillgängliga kvadratdecimetrarna.
Knappt hinner de sinnrika plastlådorna tömmas och samlas ihop förrän det är dags för landning, i varje fall i inrikes fart. Längre utlandsflygningar brukar å andra sidan erbjuda flera måltider efter varandra, ibland med extremt kort mellantid. I västlig riktning kan de passerade tidszonerna förlägga frukosten bara någon timme efter middagen.
Landningen leder till samma milda kaos som vid boardingen, fast i motsatt riktning. Teoretiskt ska raderna tömmas framifrån i tur och ordning, i praktiken står alla på varandra och handbagaget ute i den smala mittgången.
Den bästa strategin är att sitta kvar och fundera en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar