Nu heter det "släktforskning" och det är ett namn som ställer lite krav. Visst har det gått inflation i forskningsbegreppet, som idag täcker det mesta från skolbarnens biblioteksstunder via sponsrade marknadsundersökningar till avancerad vetenskap. Men i grunden står ordet för en metod och en inställning som vi släktforskaramatörer borde ha goda skäl att försöka ta till oss.
I den första nybörjaryran är det lätt hänt att notera precis allt man kan hitta om sina anor, oavsett om det är i kyrkböcker och andra källor eller på diverse webbsajter. I det skedet är det emellertid inte fråga om släktforskning utan snarare "ansamling", en verksamhet som ofta nog kan leda till övertygelsen om att både Gustav Vasa och Olof Skötkonung tronar bland förfäderna.
En professionell forskare arbetar inte på det sättet. Hon lever i en konkurrensutsatt värld, som är obarmhärtig mot illa underbyggda påståenden och slutsatser. Hon måste alltid redovisa sina källor och beskriva hur hon har tolkat dem. Hon måste också ständigt vara beredd att ompröva sina ståndpunkter om någon annan kommer med bevis som motsäger dem (och det är vad som skiljer vetenskaplig forskning från allsköns redan färdigtänkta läror som astrologi och homeopati).
Visst kan det verka byråkratiskt och överdrivet att ställa rent vetenskapliga krav om källredovisning och källkritik på oss glada amatörer som bara försöker hitta våra anor. Var och en gör naturligtvis som hon vill på sin egen dator. Det är bara det att regelrätt forskning är den bästa och kanske enda metod vi har att komma rimligt nära sanningen. Vad tjänar det till att ha en tjusigt ritad antavla på väggen om den faktiskt visar fel personer?
Det är inte nödvändigt att lära sig kvantfysik eller förstå relativitetsteorin för att kunna arbeta med sin släktforskning på ett vettigt sätt. Några enkla grundregler räcker långt:
1. Notera källan för varje uppgift du registrerar. Det behöver inte göras märkvärdigt, en kort beskrivning räcker. Den bör visa vägen till uppgiften för alla som kontrollera och värdera den, vilket ganska snart också kommer att vara du själv. Gång efter annan måste släktforskaren kunna återkomma till sina källor för att se om hon har läst, tolkat och skrivit av dem rätt.
Se för övrigt upp med de genvägskoder som både Arkiv Digital och Ancestry/Genline erbjuder. De är snabba sätt att hitta tillbaka till rätt sida just i den miljön, men ger ingen hjälp för den som använder ett annat system. Begripligt för alla är att notera församling, län eller landskap, typ av kyrkobok, dess beteckning (t.ex. AI:19c för en husförhörslängd), vilka årtal den täcker samt sida och/eller bild nummer - gärna också vilket källabonnemang du använt (ArkivDigital, Ancestry, SVAR etc.).
2, Var kritisk mot alla uppgifter. Är det här rimligt? Stämmer det med annat som jag redan vet? Är den som skrivit ner detta tillräckligt nära händelsen för att veta säkert? Uppgiften om en anas födelsedatum är säkrast i församlingens födelse- och dopböcker, som i det fallet är en s.k. primärkälla. Födelsedata i sekundärkällor - t.ex. husförhörslängder, död- och begravningsböcker, befolkningsregister och släktträd på webben - är däremot kroniskt opålitliga och måste kontrolleras. På motsvarande sätt hämtas dödsdatum säkrast ur död- och begravningsboken.
3. Glöm inte att tolka och bedöma dina källor. I tolkningen ligger förstås en så grundläggande sak som läsa innantill korrekt. Det är i och för sig lättare sagt än gjort eftersom vissa äldre skrivstilar (och präster) är lindrigt sagt svårlästa. Kyrkböckerna har också en speciell terminologi som det lönar sig att behärska, det finns gott om ordlistor och hjälpmedel för detta. Men det räcker inte med att tolka texten som sådan utan innehållet måste också värderas och bedömas. Är det rimligt? Kan det vara en missuppfattning eller ett skrivfel? Att Nils Larsson från en husförhörslängd till en annan noteras som född ett år tidigare kan mycket väl vara ett slarvfel. Men det kan också betyda att du håller på att halka in på en annan Nils än den ana du försöker följa och riskerar få in en felaktig gren i trädet.
4. Gå långsamt och metodiskt fram. Möjligheterna att gå vilse med sitt släktträd är oändliga. Det enda säkra är följa att varje person i källorna hela vägen från födelsen till döden.
5. Använd de osäkra uppgifterna som utgångspunkter. Det är inte fel att notera tvivelaktiga uppgifter, men du bör markera dem tydligt så att du inte sprider dem till andra. Det händer så lätt att felen i privata släktträd på nätet lever vidare långt efter att upphovsmannen har rättat dem. Rätt använda är andrahandsuppgifterna bra som vägvisare för din fortsatta forskning, som bör gå ut på att hitta primärkällorna och kontrollera där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar