En expert är en person som vet riktigt mycket om ganska lite. Ibland har experten en akademisk titel, men inte alltid. Idag får man väl också tillägga att han troligen är just en han och bör ha intervjuats ett visst antal gånger om just detta lilla som han kan, framför allt i radio eller TV.
Medierna har hög förbrukning av experter, men kompenserar det genom att själva skapa dem. Det behövs inte många intervjuer för att etablera en expert, som sedan kan återkomma i ämnet varje gång det är på tapeten. Kunskaper i medieintressanta ämnen kombinerade med en förmåga att tala enkelt och se förtroendeingivande ut räcker långt i en expertkarriär. Ofta nog kan journalister utnämna varandra till experter och på så sätt slippa leta intervjuobjekt utanför studioväggarna.
Experter är fullständigt övertygade om att de har rätt - och kan också ha det ibland. I annat fall har de i varje fall förmågan att förklara varför det blev fel.
I politiken råder också hög efterfrågan på experter, särskilt sådana som uttrycker värderingar som är gångbara för det egna partiet. Skulle de ha motsatt uppfattning kan de parkeras i ett expertråd eller en kommission vars slutsatser man fritt kan anamma eller strunta i.
Särskilt efterfrågade experter på det politiska fältet är ekonomer och jurister. De kan bero på att båda kategorierna kommer från vetenskaper som är långt ifrån exakta och dessutom ligger nära politiken, ofta nog den borgerliga fåran. Ibland går denna efterfrågan så långt att man gör experterna till politiker eller ställer expertkrav på den som vill nomineras till politiska uppdrag.
Flera av våra senare finansministrar har varit ekonomer av facket, både vår nuvarande och hennes mer moderate företrädare. Posten som justitieminister brukar i allmänhet också befolkas av en jurist. Kanske ligger de inte på högsta akademiska nivå, eftersom politikeruppdraget kräver en förmåga att ransonera de mest teoretiska resonemangen för att nå ut till väljarna, men det är inte utan att en akademisk examen börjar segla upp som ett meritkrav för att hamna i regeringen.
Det här är en lite farlig utveckling. Visst är det bra om akademiker engagerar sig och vill arbeta politiskt, men det vore lika bra eller kanske ännu bättre om de i så fall håller sig utanför sitt expertområde. Finansdepartementet myllrar av ekonomer och justitiedepartementet har mer än nog av jurister. Det är inte nödvändigt eller ens en fördel att den ansvarige ministern har samma bakgrund.
En av Sveriges mest betydelsefulla finansministrar, Ernst Wigforss (statsråd 1925-26 och stora delar av 1930- och 1940-talen), var visserligen akademiker från Lund men inte ekonom utan docent i nordiska språk. I början av sin ministerbana fick han också utstå en hel del gliringar för sina kunskaper i södra Hallands folkmål och forndanskans långa vokaler istället för nationalekonomi.
Den typen av kritik puttrar fram också i dagens samhälle, men bygger på en missuppfattning av politikernas roll i demokratin. Politikern ska inte fungera som den mest meriterade tjänstemannen bland de andra på sitt departement eller i sitt kommunhus. Politik är att lyssna på sina väljare, att jämka ihop motstridiga intressen, att söka lösningar på problem - och att ta goda råd där de finns. Det är inte precis vad en expert och akademiker har överst på dagordningen.
Ett samhälle där ekonomin styrs av ekonomer, lagstiftningen av jurister, försvaret av militärer och sjukvården av läkare är för mig rena mardrömmen. Tyvärr har nutidens professionalisering av politikerrollen - från förtroendeuppdrag till heltidsarbete - fört oss en god bit åt det hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar