Namnen är både en hjälp och en fälla för oss släktforskare. Ganska snart blir man sittande och försöker hålla reda på en mängd förfäder och förmödrar som heter precis likadant. Förväxlingsrisken är överhängande och fler än en har gått rejält vilse bland grenarna i sitt släktträd.
Fram till åtminstone 1800-talet är det regel att Per Nilssons son får heta något som Nils Persson och dottern kanske Magdalena Persdotter, Nils i sin tur får sonen Per Nilsson - döpt efter farfar - och dottern Lisa Nilsdotter. Så där håller det på från generation till generation, i varje fall under den tid när de allra flesta lever och arbetar på landet.
Systemet med att barnen får namn efter sina fäder kallas patronymikon (fadersnamn). Någon enstaka gång stöter man också på metronymikon, dvs. att kvinnor tar modersnamn som Lisasdotter, Annasdotter eller Margaretasdotter. Intressant nog är det ju en företeelse som har börjat komma till heders igen.
Patronymerna fungerade utmärkt hemma i byn där alla ändå visste vem som var vem. Om inte kunde man, som i framför allt Dalarna, ta lite hjälp av gårdsnamnet för att skilja den ene Nils Persson från den andre. Värre blev det för befälen på exercisplatsen när kanske ett halvt dussin Nils Perssöner från hela trakten skulle drillas och hållas isär. Det är bakgrunden till att de unga männen snabbt tilldelades mer eller mindre uppfinningsrika soldatnamn som Barsk, Bråttom, Munter, Frimodig och Rask.
Ganska snart kopplades soldatnamnet till roten, den grupp lokala bönder som enligt överhetens beslut skulle hålla soldaten med ett litet torp att leva på mellan krigen och övningarna. Därmed lades grunden till en riktig forskarfälla: Det är långt ifrån säkert att den gamle, avskedade soldaten Per Bråttom i husförhörslängden är far till den yngre Nils Bråttom på samma sida. Mer troligt är faktiskt att det handlar om hans företrädare på roten. Om sedan barnen till de här båda soldaterna också heter Bråttom är en helt öppen fråga. Framför allt under 1800-talet, fram till 1901 års namnlag, var det här med efternamn en ganska öppen fråga. Vem som helst kunde i princip ta sig vilket namn som helst, eller forsätta med patronymerna.
För att återvända en stund till Lisa Nilsdotter fick hon i allmänhet behålla sitt patronymikon hela livet. Det är faktiskt en stor hjälp för släktforskaren som försöker hitta hennes föräldrar i mer eller mindre välpräntade födelse- och dopböcker: Föds det flera Lisa i församlingen vid samma tid vet man åtminstone vad hennes far bör heta.
På den statiska tiden bytte kvinnorna inte efternamn när de gifte sig. "Statisk" är kanske inte rätt beteckning på den här tiden eftersom 1800-talet faktiskt bjöd på en ganska stor frihet när det gällde att välja och byta efternamn. Många gånger räckte det att informera prästen och se till att det nya namnet fördes in i kyrkböckerna. Särskilt vanligt var det att hantverkare och affärsmän lade bort sitt patronymikon när de flyttade in till staden. Byar och gårdar stod ofta för inspirationen och levde vidare i namn som Spolander (från Spöland), Strand (kanske från Vännäs) och, för all del, Fällman (från en gård i Lövånger).
Nutida sonnamn som Andersson, Svensson, Nilsson kan ses som konserverade patronymikon. Skillnaden är förstås att de ärvs av barnen, även av kvinnorna. Under 1700-talet börjar det förekomma att barn behåller sin fars patronymikon som familjenamn, mer utbrett blir det vid 1800-talets slut och då börjar också hustrun få makens efternamn vid giftermål. Den sedan började i slutet av 1800-talet och blev obligatoriskt med namnlagen 1901, som reglerade bruket av efternamn betydligt strängare än tidigare. Patronymikon fortsätter dock att förekomma under 1900-talet, men avskaffas slutgiltigt i Sverige med en ny namnlag 1966.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar